| Noteringar |
- präst, dramatisk författare. Född d. 22 maj 1613 i Veta socken i Östergötland, af samma släkt som den berömde biskopen. Föräldrar: komministern Petrus Johannis Brask och Elsa Larsdotter.Efter studier vid Uppsala universitet företog han 1641 en utländsk resa och återkom till fäderneslandet 1644. Under sin bortovaro utnämnd till lektor vid Stockholms gymnasium, lät han biskop Jon. Petr. Gothiuus förmå sig att öfvertaga samma befattning i Linköping 1644. Fem år därefter befordad till kyrkoherde i Ekeby och Rinna församlingar af Linköpings stift, utnämndes hann af Carl X till hofpredikant och förflyttades 1663 som pastor till S:t Klara i Stockholm, där han dog d. 12 juni 1668.Som gymnasiilärare i Linköping införde han den då för tiden icke ovanliga undervisningsmetoden att genom uppförande af historiska skådespel skärpa lärjungarnas minne och vänja dem att yttra sig inför en större samling af åhörare. Af B:s skådespel äro tre utgifna från trycket: Een Comoedia om then förlorade Sonen eller een oförfaren Vandringzman 1645; Een Tragico-Comoedia om Apostlarnars gärningar och jämmerlige Marteringar 1648 samt Mars germanicus victus. Thet är: Comoedia om thet välendade Tydske kriget 1650, hvarförutom en: Josephus venditus, Comoedia, förvaras i hans efterlämnade handskriftssamling.Gift 1: 1644 med Helena Eriksdotter och 2: 1648 med Anna Pedersdotter.
- B: s levnadsbana är i mångt och mycket typisk för den lärda svenska prästutbildningen under det sjuttonde århundradet. Tidigt ansedd som en utmärkt studiebegåvning sändes han vid nio års ålder till sin stiftsstads skola, som han dock för en tid måste lämna på grund av den i staden grasserande pesten (han angreps även själv av farsoten men blev lyckligtvis snart återställd). År 1633 kom han med ett fördelaktigt testimonium till Uppsala, där han 6 sept. undergick ritum depositionis. Året därpå fick han fri disk vid communitetet samt erhöll efter ännu ett år ett par förmånliga informationsuppgifter. Med tvenne av sina disciplar, söner till ståthållaren i livgedinget Otto von Scheding, inlogerades han hos M. Johan Stalenus, »vars disk sampt ljuvlige och lärde diskurser the nyttjade i ganska tre års tid». Sedan hans elever avslutat sina universitetsstudier, följde han dem på en längre utländsk resa. Den första stationen var Leiden, vid vars ryktbara universitet han inskrevs som studiosus juris 19 juli 1641. Där stannade han sedermera i femton månader, »absolverade tvenne resor juris cursum och eraktades efter föregången privat examen duglig och capable att uti then faculteten promovera». Sedermera besökte han Frankrike, där han på hösten 1642 vistades i Paris, jämte sina elever åtnjutande den bekante Jonas Hambraeus' gästvänskap, och några månader dröjde i Saumur, reste sedan till norra Spanien och Schweiz; och åter till Frankrike, fortsatte genom Nederländerna till Tyskland, besökte Hamburg, Lybeck osv. och återkom som välbeställd filosofie magister i mars 1644. Av sin biskop Jonas Petri Gothus kallades han omedelbart till befattningen som poeseos et eloquentise lektor vid Linköpings gymnasium, vilken syssla han emellertid till en början tvekade att emottaga, då han redan av doktor Olaus Laurelius (då pastor primarius i Stockholm, sedermera biskop i Västerås) blivit erbjuden eloquentise professionen vid Stockholms gymnasium. Till slut bestämde han sig efter personlig påtryckning från biskop Jonas' sida för att stanna inom sitt stift. Sin befattning tillträdde han med en publik disputation och en oration »De virtutibus boni praeceptoris». Det anseende, han åtnjöt, föranledde, att han påtänktes eller stod på förslag till åtskilliga befattningar (eloquentise professionen i Uppsala 1644, ett assessorat i Göta hovrätt 1645 samt kyrkoherdeplatserna i Risinge 1646 och i Säby 1648). Sitt lektorat lämnade han emellertid först för kyrkoherdebeställningen i Ekeby och Rinna. Omtalad för sina stora predikogåvor, blev han vid ett tillfälle, då Karl Gustav besökte sin broder hertig Adolf Johan på Stegeborg, anmodad att predika, vilket hade till följd, att han utnämndes till hovpredikant, en utmärkelse som han emellertid icke ville emottaga »för särdeles infall», ehuru han därtill livligt uppmanades av sin biskop. Några år senare fick han emellertid förnyad kallelse och skall då enligt uppgift ha antagit anbudet. Det var denna hans förbindelse med hovet, som föranledde hans kallelse till kyrkoherdebefattningen i Klara efter den 1663 avsatte Samuel Hammarinus. Hans verksamhet i Stockholm blev emellertid icke långvarig, ty redan år 1668 avled han »av en hetsig passion», livligt saknad av sin församling. Officianten vid hans begravning, Nikolaus Rudbeckius, har i sin likpredikan, förutom ingående biografiska upplysningar, även givit en personlig karakteristik av den bortgångne; han tecknas som en älskvärd, vinnande natur, »emot var man. mycket vänlig och human, välvillig och trogen, emot sine närmare vänner och nabor alltid godtalig, lustig, from och ärbar, av gladlynte, ord och låter». — B: s änka låg sedermera i tvist med Klara församlingsbor om nådåret och vissa henne i sammanhang därmed tillkommande förmåner. 1684 beklagade hon sig över att vara av konsistoriet alldeles övergiven och begärde understöd, varvid under diskussionen i konsistoriet framhölls, »att alla skruvarna hos henne visst intet äro fasta»; slutet blev, att konsistoriet ej ansåg sig kunna göra något för henne. 1686 ingav hon åter en supplik, som väckte klander genom »en hop hårda expressioner», och ännu 1694 klagade hon (27 febr.) över sitt ömkeliga tillstånd, att hon i över tre års tid har måst hava hos sig i gården tre obegravna lik, nämligen hennes son translatorn Petter Brask och två dennes barn, vilka hon saknade medel att låta begrava. Hon fick då (14 mars 1694) av cassa pauperum 24 dir kmt; året därpå understöddes hon av K. M: t med 50 dir smt.Att B: s namn gått till eftervärlden beror mindre på hans verksamhet som själasörjare och homilet än på hans världsliga författarskap. Vad han efterlämnat i tryck av predikningar m. m. skiljer sig endast föga från vad de flesta bland hans samtida åstadkommo, då däremot hans övriga arbeten ovedersägligen bära vittne om en på sitt sätt intressant och originell litterär personlighet. De verk, på vilka hans litterära rykte grundar sig, äro tre till vår tid bevarade dramer, »Filius prodigus, seu Imperitus peregrinans» (uppförd 1645), »Acta et martyria apostolorum» (uppförd 1648) och »Mars Germanicus victus» (uppförd 1649). Impulsen till sitt dramatiska författarskap har B. utan tvivel emottagit i Leiden, där (liksom överhuvudtaget i Holland) teatern under det sjuttonde århundradet levde ett synnerligen kraftigt liv. Den genre, studentkomedien, till vilken han i sitt första drama anslöt sig, hade länge varit populär på skolscenerna överallt i Europa, och de motiv, som genrens huvudverk upptagit, varierades med större eller mindre självständighet av ett otal imitatörer. Den för snart sagt alla tidens dramatici på skoldramats område bestämmande förebilden var den holländske, humanisten G. Gnaphseus, vilken med sitt drama »Acolastus» (1529) givit typen, för behandlingen av ämnet, även om hans efterföljare i regel ställa sig något friare än han gentemot de klassiska mönstren (Terentius). B. har på vissa ställen mycket nära följt Gnaphaeus, då han däremot i andra partier låtit sina egna intentioner få fritt spelrum. Skildringen av den oförfarne studentens öden på utländska orter bland argsinta skeppare, gnidiga värdshusvärdar, bedrägliga köpmän, sluga spelhuskumpaner, inställsamma jesuiter, förföriska kvinnor och andra flere torde i många enskildheter återgå på erfarenheter vunna under egna peregrinationer och får därför en stark och oförtydbar verklighetsprägel. Svagare är tragikomedien om apostlarnas gärningar, som egentligen blott är ett legendarium, satt på knagglig vers. Anmärkningsvärd är emellertid den föga andäktiga tonen, som här och var (t. ex. IV: 7) slår över i det farsmässiga. Disputationsscenen (III: 7) förefaller som en reminiscens från B: s egna lärda bataljer i katedern. Det tredje av B : s dramer är ett patriotiskt festspel med anledning av westfaliska freden, utan större intresse. — Ett fjärde drama av hans hand, »Josephus venditus» (uppförd 1646), är numera förkommet; det har antagligen endast utgjort en mer eller mindre fri bearbetning av något av den tysk-latinska litteraturens många Josefsdramer (Crocus, Macropedius m. fl.).
|
1613 - 1668 (55 år)
